En av elbilisterna har läst en intressant bok, här kommer referatet.
Toinen sähköautoilijoista luki mielenkiintoisen kirjan, tässä referaatti.
Via en artikel av Simon Kuper (kolumnist Financial Times) blev jag intresserad av en bok som bland annat handlar om hur vi människor reagerar på information om klimatkrisen från forskning och media och varför vi reagerar som vi gör - den passande titeln är “What we think about when we try not to think about global warming”.
Författare är norske Per-Espen Stoknes som har en bakgrund som psykolog samt konsult med fokus på scenarioplanering för organisationer och företag. Numera är han politiker samt forskar och utbildar på Norges största handelshögskola.
Boken är tredelad och första delen handlar just om psykologin kring hur människor tar till sig (eller rättare sagt försöker undvika att ta till sig) information om stora kriser. Andra delen handlar om hur man med kunskap om detta bör tänka och agera för att öka vårt engagemang för att att göra något åt saken. Tredje och sista delen är mera filosofisk och handlar om vår syn på oss själva i förhållande till naturen och den allt mer koldioxidmättade luften som vi andas.
För mig är särskilt psykologi-delen mycket intressant - hur kommer det sig att engagemanget är så förhållandevis lågt (för mig själv och andra i min omgivning) för att minska risken med att kraftigt förändrat klimat förändrar hela mänsklighetens livsmiljö.
Simon Kuperin (Financial Timesin kolumnisti) artikkeli sai minut kiinnostumaan kirjasta, joka mm. käsittelee sitä, kuinka me ihmiset reagoimme tutkijoiden ja median informaatioon ilmastokriisistä ja miksi reagoimme niin kuin teemme - kirjan nimi on sopivasti “What we think about when we try not to think about global warming”.
Kirjoittaja on norjalainen Per-Espen Stoknes, joka on taustaltaan psykologi sekä organisaatioiden ja yritysten skenaariosuunnitteluun keskittynyt konsultti. Nykyisin hän on poliitiikko sekä tutkii ja kouluttaa Norjan suurimmassa kauppakorkeakoulussa.
Kirja on kolmiosainen ja ensimmäinen osa käsittelee juuri psykologiaa, joka liittyy siihen miten ihmiset omaksuvat (tai pikemminkin yrittävät olla omaksumatta) informaatiota suurista kriiseistä. Toinen osa käsittelee sitä, kuinka tämä tietäen pitäisi ajatella ja toimia, jotta sitoutuisimme enemmän tekemään jotain asialle. Kolmas ja viimeinen osa on filosofisempi ja käsittelee käsitystämme itsestämme suhteessa luontoon ja yhä hiilidioksidipitoisempaan ilmaan, jota hengitämme.
Minusta erityisesti psykologia-osa on hyvin kiinnostava - mistä johtuu, että sitoutuminen ihmiskunnan elinympäristöä muuttavan voimakkaan ilmastonmuutoksen riskin vähentämiseen on suhteellisen vähäistä (niin omalta kuin lähipiirinikin osalta).
Stoknes går igenom hur våra nedärvda beteenden och försvarsmekanismer lurar oss. Ett exempel är att vi människor är ju sociala djur och vi gör gärna som andra som vi uppfattar är i vår “flock” och när vår eller vår grupps identitet är hotade så försvarar vi oss. Dessutom förstärks detta av våra skuldkänslor kopplat till “kognitiv dissonans” när vi vet vad vi borde göra - men inte lyckas förändra vårt beteende. Då tittar vi istället efter möjligheter att bortse från och bortförklara kunskap för att undvika depression.
Detta behov av tröst och försvar av vårt beteende utnyttjas enkelt av olika foliehattar på internet (och i vita huset) som försöker förneka och förlöjliga vetenskapliga fakta.
Stoknes nämner intressanta paralleller till hur människor i tidigare generationer blundat till slavhandel och systematisk apartheid (som i Sydafrika) - för att sedan kollektivt byta uppfattning och inse det oetiska.
Stoknes käy läpi kuinka perityt käyttäytymisen mallit ja puolustusmekanismit huijaavat meitä. Esimerkiksi se, että me ihmiset sosiaalisina eläiminä teemme mielellämme kuten muutkin, joiden ajattelemme kuuluvan “laumaamme” ja että puolustaudumme, kun meidän tai meidän ryhmämme identiteetti on uhattuna. Tätä käytöstä vahvistaa kongnitiiviseen dissonanssiin liittyyvä syyllisyydentunteemme, kun tiedämme, mitä pitäisi tehdä, mutta emme onnistu muuttamaan käytöstämme. Silloin etsimme mahdollisuuksia jättää huomiotta tai selitellä parhain päin tietämyksemme, jotta välttyisimme masennukselta.
Tätä lohdun ja puolustautumisen tarvettamme käyttävät helposti hyväkseen internetin (ja valkoisen talon) foliohatut, jotka yrittävät kiistää ja tehdä naurunalaiseksi tieteellisiä faktoja.
Stokes vertaa ilmastokysymystä kiinnostavasti tapauksiin, joissa aiemmat sukupolvet ovat sulkeneet silmänsä orjakaupalta ja systemaattiselta apartheidilta (kuten Etelä-Afrikassa), mutta sitten kollektiivisesti muuttaneet mielipidettään ja nähneet noiden ilmiöiden epäeettisyyden.
Detta med flockbetendet och identitetsskapandet har ju även lett till att klimatfrågan blivit en fråga för politik på en “vänster”- och “höger”-skala. Man kanske tänker att “jag tror inte på klimatkris” eftersom att man uppfattar att budskapet kommer från avsändare som har andra värderingar i andra frågor.
Stoknes redogör även för hur de som är aktiva i klimatfrågan har misslyckats in sin kommunikation genom att använda domedags-scenarier och skuldbeläggande. Det är ett säkert sätt att få de flesta människor att stänga öronen som en försvarsmekanism - eller så leder det till en känsla av hopplöshet som är kontraproduktiv.
Laumakäyttäytyminen ja identiteetinmuodostus ovat johtaneet siihen, että ilmastokysymyksestä on tullut poliittinen oikeisto-vasemmisto-kysymys. Ihmiset ehkä ajattelevat, että “en usko ilmastokriisiin”, koska viestin ajatellaan tulevan tahoilta, joiden arvot muissa kysymyksissä ovat toiset kuin heidän omansa.
Stoknes selostaa myös, kuinka ilmastoaktiivit ovat epäonnistuneet viestinnässään käyttämällä tuomiopäivän skenaarioita ja syyllistämistä. Se on varma tapa saada useimmat ihmiset turvautumaan korvien sulkemiseen puolustusmekanismina - tai sitten se johtaa toivottomuuden tunteeseen, joka on kontraproduktiivinen.
Sammanfattningsvis - Yhteenvetona
Jag känner igen mig själv i flera av dessa tankemönster och genom att Stoknes sätter fingret på dem så har det öppnat ögonen och lett till ett större engagemang hos mig själv. Och det är just engagemanget hos majoriteten som är det viktiga - vi måste ta vårt ansvar att minska koldioxidavtrycket, prata med våra närstående och se till att välja politiker som också prioriterar detta.
Tunnistan itsessäni monet näistä ajatusmalleista ja Stoknes on ne kuvaamalla saanut silmäni avautumaan, mikä on johtanut suurempaan sitoutumiseen ilmastokysymyksessä. Juuri enemmistön sitoutuminen on tärkeää - meidän kaikkien tulee kantaa vastuumme hiilijalanjälkemme pienentämiseksi, puhua lähipiirimme kanssa ja äänestää poliitikkoja, jotka asettavat ilmastokysymyksen etusijalle.
Här är några tips till alla som har engagerat sig i klimatfrågor och vill kommunicera kring dem på ett effektivt sätt (sammanfattat i den tidigarenämnda artikeln av Simon Kuper):
1) Man kan inte skapa engagemang hos majoriteten genom domedag-scenarier eller skuldbeläggande. Positiva framtidsscenarier med ren energi och ren luft och hälsa är mycket mer effektivt - och roligare!
2) Kommunicera inte om sannolika framtida katastrofer utan försök flytta frågan till nutid.
3) Kommunikation som bygger på vetenskapliga prognoser om globala temperaturhöjningar är för komplex att ta till sig för allmänheten - enklare mätetal behövs.
4) “Ökade koldioxidskatter” är inte ett så säljande budskap - prata till exempel om grön och rättvis skatteväxling (som i Kanada).
5) Överbrygga vänster- och högerklyftan i politiken - till exempel genom att fokusera på grön tillväxt och inspirerande företag (läs t ex om Maersk).
6) Slösa inte tid på klimatförnekare - fokusera på den “tysta majoriteten” som försöker undvika att tänka på frågan.
Tässä muutamia vinkkejä kaikille, jotka ovat sitoutuneet ympäristökysymyksiin ja haluavat viestiä niistä tehokkaasti (yhteenveto Simon Kuperin aiemmin mainitusta artikkelista):
1) Enemmistön sitoutumista ei luoda tuomiopäivän skenaarioilla tai syyllistämisellä. Positiiviset tulevaisuudenskenaariot, joissa mukana ovat puhdas energia ja ilma sekä terveys ovat tehokkaampia - ja hauskempia!
2) Älä keskity todennäköisiin tulevaisuuden katastrofeihin vaan yritä siirtää kysymys nykyaikaan.
3) Viestintä, joka perustuu tieteellisiin ennusteisiin maailmanlaajuisista lämpötilannousuista on liian monimutkaista suurelle yleisölle - tarvitaan yksinkertaisempia mittalukuja.
4) “Korkeammat hiilidioksidiverot” ei ole kovin myyvä viesti - puhu ennemmin vihreästä ja oikeudenmukaisesta verotuksesta (kuten Kanadassa tehdään).
5) Ylitä poliittinen oikeisto-vasemmisto-jaottelu - esimerkiksi keskittymällä vihreään kasvuun ja inspiroiviin yrityksiin (lue esim. Maerskista).
6) Älä tuhlaa aikaa ilmastonmuutoksen kieltäjiin - keskity “hiljaiseen enemmistöön”, joka yrittää olla ajattelematta asiaa.
Comments
Post a Comment